Jag vet inte hur alla andra kanner det men jag kanner mig ibland ganska deprimerad pa sondagkvall. Det ar jobb imorgon igen, och aven om jag inte har speciellt mycket emot mitt jobb, det ar som sagt tillfalligt och inte speciellt anstrangande (aven om jag under torsdag och fredag forra veckan spenderade timmar med diktering), men sondagkvall ar en kvall for väntan.

Du vet namligen att imorgon ska du till jobbet igen, och saker maste saklart forberedas lite for morgondagens slit och slap. Jag gjorde till exempel en sallad alldeles nyss som jag ska ha till lunch imorgon. Under sondagkvall gar jag mest och vantar pa att det ska bli laggdags sa att jag kan vakna imorgon och bli av med mandagen nagon gang. Resten av veckan, bade dagar och kvallar, ar inte alls lika modfallande som sondagkvall.

Sondagskvallar ar ofta tysta och morka. Kanske regnar det. Hela varlden tycks vanta...

Den har sondagkvallen ar varre an vanligt, for David ar borta pa kurs. Han akte i eftermiddags och ar borta under tva veckor.

Sa nu ar det bara jag och Froken Sondag!

Jag kan knappt barga mig till det ar mandag.

Imorse framför spegeln slogs jag av en tanke. Ni kanske minns min underklädesincident förra veckan... Tja, de trosorna klarade sig finfint i tvätten, de är som nya! Hur som helst, ur byrålådan drog jag fram ett annat par trosor som jag införskaffade förra veckan. Underbara, är de faktiskt. Jag satte dem på mig och kände mig helt plötsligt väldigt nöjd med mig själv.

Hur kom nu det sig? undrade jag i mitt stilla sinne.

Jo, sa här är det: eftersom jag kände mig lyxig i mina nya underkläder så kände jag mig överlag väldigt nöjd och självbelåten.

Därfor förespråkar jag nu att alla kvinnor bör klä sig i sexiga underkläder för sin egen skull.
Man får faktiskt vara belåten med sig själv även om det inte är speciellt svenskt. Och detta faktum är något jag förstått sedan jag flyttade hit. Det är okej att tycka om sig själv och sträva efter att bli bättre eller bara känna sig nöjd med vem man är och stolt över vem man är.

Man behöver inte alltid vara lagom.

Oj herregud jag kan nästan höra helvetes portar öppna sig under mig nu för detta förräderi, men det är sanningen gott folk. Jag har fått nog av lagom. Jag lämnade lagom bakom mig i Sverige. Man kommer ingenstans i världen med att vara lagom.

Nåväl, for att återvända till den viktigaste frågan med detta inlägg:

SEXIGA UNDERKLÄDER

Det spelar ingen roll om du "bara ska till jobbet", om du är singel eller annars om ingen ser dem, för det är inte poängen.
Nej, en kvinna som har på sig sexiga underkläder känner sig helt enkelt jävligt snygg. Eller i alla fall så gör jag det.
Tänk efter, de dagar du har på dig sexiga underkläder så för du dig på ett annat sätt, ett mer självsäkert sätt. Du bär på en hemlighet, för under de där jeansen eller den där kjolen har du på dig ett par trosor som får dig att känna dig som en gudinna. BH:n ska vi bara inte tala om!

Om du däremot har på dig ett par slitna trosor, lätt urtvättade och fladdriga, så känns det inte alls lika bra.
Jag tror stenhart på att en kvinna med sexiga underkläder får mer självförtroende. Tänk dig att du ska hålla ett tal på ett viktigt möte, och under kontorskjolen har du faktiskt på dig ett par djävulskt heta trosor (och matchande BH såklart), och kanske till och med strumpeband! Visst skulle det hela bli lite roligare då? Framför dig sitter en forsamling med ett ganska stort antal människor. Tänk om de bara visste vad du hade på dig! De vet inte, självklart inte (och det är en stor del av nöjet med det här), men tänk om...

På första daten med en ny kille så tror jag att de flesta tjejer klär sig med extra mycket eftertanke och det inkluderar också fina underkläder i nio fall av tio, men nu förespråkar jag alltsa att även om du och karln varit tillsammans några år så skadar det inte alls att överraska honom ibland med ett nytt, sexigt set underkläder (och vem vet han kanske gör samma sak rätt som det är).

Och som sagt, även om du är singel så är det inte tabu att ha fina underkläder. Det är istället bra för dig. Faktiskt. Go on, go get them.

Att klä sig fint, i kläder som får en att må bra, är helt enkelt en annan aspekt av att ta hand om sig själv- något som jag tycker vi gör för lite av. Man kan behöva en self confidence boost ibland.

Så nu tycker jag att Du ska ge dig ut där i shoppingträsket och köpa lite, eller mycket, nya underkläder, och då menar jag inte ett fempack trosor från Ahlens, utan något riktigt snyggt. Det får faktiskt kosta ibland, vad jobbar du annars så mycket för? Unna dig åtminstone ett par snygga trosor, och kanske en BH också och...

Det har har jag gjort pa jobbet idag!

Inte stilen jag brukar anvanda och det dar ar bara en skiss, men anda =) Telefonlinjen har varit nere idag sa jag har haft absolut ingenting att gora och jag och min kusin Emma, som just borjat mala liknande figurer, kom pa en lek att saga at varandra vad vi ska rita och det dar blev min bild.

Vanligtvis ritar jag langa klanningar och medeltida stilar.

Ibland trots att du har gjort nagot som du vill gora sa ar det vissa ganger sa svart att du knappt vet vad du ska ta dig till. Mamma skrev ett inlagg igar i sin blogg om mig och Putte, min lilla hund, som jag inte sett sedan innan jul och jag saknar honom sa oerhort. Just nu kan han inte bo med mig i England for lagenheten jag och David hyr tillater inte hund. Vi flyttar om tva manader och jag gor allt jag kan for att hitta nagonstans dar jag far ha min hund. Han ar "bara en hund" for manga kanske, men inte for mig.

Att byta land ar svarare an jag trodde. Det ar manga saker jag saknar fran Sverige, inte bara min hund aven om det ar den varsta saknaden. Mina foraldrar saknar jag saklart ocksa, och vanner, men de kan jag prata med. Jag kan inte direkt prata med min hund over Skype- det skulle i alla fall bli en nagot ensidigt konversation.

Jag saknar filmjolk ocksa. Har har de bara sma burkar med sot yoghurt. Usch.

Och jag saknar min skog. Dar jag bodde i Sverige finns det skog, och speciellt en bit skog som jag och min hund ofta tog promenader i. Har finns ingen skog. Det finns asfalt och parker. Jag alskar London, det finns nagot for alla i London och det ar underbart att bara kunna ge sig ut utan att planera nagot och anda ha en bra dag eller kvall, men det finns ingen skog.

Ja ibland ar det svart att gora det man vill gora. Manga har foreslagit att jag kan aka hem och halsa pa ofta men jag tror faktiskt inte att det ar en bra losning. Det kanns som att jag maste "bo in mig" har innan jag borjar aka till Sverige igen med jamna mellanrum. Plus att jag inte ens vill traffa min hund innan jag kan ta med honom hit, for nu ar vi dar igen: nar jag akt ifran honom en gang till sa kan jag inte prata med honom.

Mamma foreslog att jag, som skriver dikter ibland, skulle posta en emellanat, sa har kommer en.
Jag har inte skrivit en enda dikt pa svenska sedan tva ar sedan sa jag ar lite ringrostig. Har bara skrivit pa engelska under ett par ar. Anledningen var att det ar annu ett satt att bemastra spraket. Men har ar min forsta svenska dikt sedan tva ar tillbaka. Den ar namnlos men enjoy.

Jag sluter ögonen för en sekund,

och tror mig se stigen jag gått tusen gånger.

Stigen där du kan vara ensam en stund.

Stigen som bär på hemliga sånger.

Den lyses upp av solens glittrande strålar,

som bryts så näpet ibland av trädens grenar.

älvorna använder dem när de målar

sina eviga mönster på blommor och stenar.

Tillsammans går jag med min bästa vän,

han som kan lyssna utan att svara.

Jag väntar fortfarande på att möta honom igen

och önskar att det var på stigen jag nu kunde vara.

Men när jag öppnar ögonen åter,

blir jag sa besviken att jag nästar gråter,

för vad jag ser är inte stigen, bara den vanliga parken,

som är full av både folk och giriga duvor på marken.

Hm den kan tala redigering men den formedlar ganska bra.

Ja i onsdags pratade David i telefon med sin mamma, och nar jag kom in i rummet hor jag bara:

"Yea no, sure, we're free this weekend! Amanda? Yes she'll come along as well!"
Efter det ser David pa mig med bedjande ogon. Jag gor en gest som tydligt sager att nu skar jag strupen av honom. Ja. Nu ar det slut. Har kan tillaggas att jag varenda helg anda sedan pask, och nastan varenda helg innan dess, har blivit meddragen att traffa Davids foraldrar och morforaldrar, och nu var det alltsa dags igen efter att David efter forra sondagens katastrof, nar hans familj aldrig akte hem, lovade mig att nu skulle det bli andra bullar av. Ja, jag skulle inte behova traffa dem varje helg, han skulle aka dit sjalv utan att jag behovde folja med. Endast tre dagar senare har han alltsa glomt sitt lofte. Sa i lordags bar det av. Ut pa lunch med Davids familj- foraldrar, morforaldrar och syster. Fem timmar senare blir vi antligen av med foraldrar och morforaldrar, och efter det erkanner jag att det faktiskt avlopte ganska bra. Jag, David och hans syster Fiona och en av Fionas kompisar akte till det underbara omradet Covent Garden, dar kvallen urartade i drickande, tapas och karusellakande mitt i natten. 

Igar vaknade David med en hemsk bakfylla som varade hela dagen. Jag, daremot, hade druckit svensk cider fran Kopparberg hela foregaende kvall (ja i London kan man fa tag i vad som helst) och kande mig fit for fight minsann. Vissa straffar Gud medsamma, som min mamma alltid sager till mig nar jag ar bakfull...

Just nu sitter jag i sangen med min laptop och vantar pa en full english fry-up som David lagar at mig. Jag tror att han vill vara lite gullig nu efter att ha slapat med mig pa annu en familjelunch (han skulle do om han var tvungen att spendera varje helg med min familj, ni vet ju hur det ar att traffa sin partners familj for ofta) och jag alskar english breakfast trots att jag svor dyrt och heligt nar jag flyttade hit att jag aldrig skulle ata det.

Mmmm sausages and baked beans, just what a woman wants. 

Sedan jag borjade jobba har har jag verkligen markt vem det ar som ar den viktigaste personen pa kontoret. Well, lat mig bara saga:
Jag har makten (tillsammans med min kollega Jackie- den andra receptionisten har). Vara overordnade ar visserligen utbildade revisorer men vi ar de som haller ihop kontoret, fast helst ska det fungera utan att det marks. Vi bokar moten, hyr stadare, ser till att fonster blir lagade, skickar efter allt material, svarar i telefonen, skickar ut rakningar och ser till att alla betalar vad de ska, skriver brev och i det stora hela ser vi till att allt flyter bakom scenen.

Just nu haller vi till och med pa att organisera chefens dotters brollop, men det ar lite extremt eftersom vi egentligen inte har betalt for det.

Oh, jag glomde nastan, naturligtvis serverar vi alla klienter te och kaffe. Det ar anledningen till detta amne. Vanligtvis nar jag serverar te eller kaffe till en klient sa smyger jag bara in i motesrummet och staller ned koppen och smyger ut. Jag tittar inte pa nagon och ingen ser direkt pa mig. De latsas att jag inte ar dar, for jag ska bara gora saker utan att synas. Igar daremot hande nagot mycket underligt. Jag tassade in i motesrummet och stallde ned tekoppen framfor en amerikan med en lang svart hastsvans nar han helt plotsligt sag upp pa mig, direkt pa mig, och sa,

"Oh thanks a lot, I really appreciate that."
Jag kande hur en varm kansla spred sig genom mig, och jag svarade:
"You're welcome."

Det later lite lojligt men det kandes valdigt bra att faktiskt fa ett erkannande att det jag gor ar uppskattat. Jag haller kontoret uppratt. Vanligtvis flyter det pa utan problem men en del dagar vet jag knappt var jag ska borja att dra i tradarna. Den har amerikanen forstod antagligen vilka det ar som fixar allt pa ett kontor och kanske vet han vardet av ett simpelt tack.

Vi osynliga behover ett tack ibland.

Ibland gar det ju verkligen inte som man tankt sig. Gardagen ar ett underbart exempel pa det. Just nu ar jag lite orolig vad den har dagen har i beredskap for mig men jag hoppas sannerligen att det inte ar sa manga overaskningar som gardagen.

Hojdpunkten igar, aven om det inte var den basta hojdpunkten jag haft har i livet, var nog anda nar jag skulle aka hem fran jobbet. Nar jag aker hem fran jobbet maste jag forst promenera till tunnelbanan och sen aka tunnelbana i sexton minuter, enligt tidsschemat. Ibland gar det lite fortare, ibland mycket langsammare, men oftast tar det nog i alla fall sexton minuter. Nar jag sedan klivit av tunnelbanan maste jag ga ungefar fyra minuter innan jag ar hemma i lagenheten, trygg bakom las och bom. Fast ska jag vara riktigt arlig ar jag faktiskt aldrig orolig nar jag aker tunnelbana. Jag vet att en del kanner obehag av att aka tunnelbana i London eftersom den varit mal for terrorister, men sedan dess har sakerheten okat fenomenalt sa nu ar nog den sakraste tiden om man vill aka tunnelbana i London.

Hur som helst. Igar eftermiddag gjorde jag mig klar for att aka hem, vilket oftast inkluderar ett besok pa "the ladies'", och det gjorde det aven igar. Dessutom hade jag mens och ville forsakra mig om att allt var som det ska. Ni andra tjejer som laser detta vet ju hur opalitlig mensen kan vara ibland. Vissa ganger har man mycket mens, andra lite, och detta kan ocksa vaxla flera ganger under dagen. Jag trodde jag var pa den sakra sidan, men ack sa fel jag hade. Det kan ocksa tillaggas att eftersom jag trodde att jag var pa den sakra sidan sa hade jag igar pa mig vita underklader och en vit klanning, nagot som inte ar speciellt intelligent nar man har mens men jag var overtygad om att min kropp var pa min sida. Den var en forradare. Nar jag kom in pa "the ladies'" upptackte jag att nagot hade gatt valdigt fel. Mina nya fina VITA trosor sag ut som de hade blivit brutalt styckade av Jack the Ripper ute pa gatan. Naturally, I panicked. Jag menar, vad skulle jag gora? Om jag skulle sitta ned pa tunnelbanan, vilket man helst vill, sa skulle ju klanningen bli forstord. Ja, det var faktiskt ett under att den klarat sig hittills utan minsta flack. Jag tog ett snabbt beslut och bestamde mig for att helt enkelt "go commando".
(enligt Wikipedia.org: Going commando (or to go commando) is the act of not wearing underwear under one's outer clothing.)
Jajjamensan, trosorna had to go.
Det var en av de underligaste tunnelbaneresorna jag gjort under hela min tid i London. Jag var mycket medveten om att jag inte hade nagra trosor pa mig, och hoppades innerligt att det inte syntes utat. Tack och lov hade jag i alla fall en vid klanningskjol, och jag hade knutit min kavaj runt midjan for sakerhets skull. Jag knyter aldrig trojor eller liknande runt midjan i vanliga fall. Aldrig. Men igar var ett speciellt tillfalle.

Tja all in all var det inte sa illa, jag raddade klanningen och hade en av mina mest spannande resor pa tunnelbanan. Forhoppningsvis blir trosorna ocksa sitt ratta jag. David fick dock en chock nar jag kom hem och berattade att jag gatt "commando".

Sa kan det ga.

Idag är det en sådan där dag igen. För guds skull. Jag har haft för många sådana där dagar på sista tiden. Det började dåligt redan imorse- Jag och David hade "an argument" eller något ditåt och vi hann inte reda upp det innan vi båda var tvungna att rusa till jobbet, vilket resulterade i att vi nu har rett upp det hela öover sms. Det tog fyra timmar, men nu är det minsann avklarat. Att reda upp "an argument" över sms är kanske främmande föor de flesta, men eftersom vi bodde så långt ifrån varandra så länge har vi hittat andra sätt att kommunicera på än de "normala".

Sedan när jag suttit i parken och skött mitt och ätit lunch, efter att precis ha läst det sista sms:et som konfirmerade att jag och David nu var på samma våglängd igen, reser jag mig upp for att gå och en främmande man börjar prata med mig.
Prata aldrig med främmande män!
En gyllene regel som jag såklart inte tänkte på just då för att istället glatt stanna och se ned på mannen ifråga.
 "Has anyone ever told you that you look an awful lot like Drew Barrymore?" frågade han, och log.
 "Err no...." fick jag ur mig till svar.
 "Well I'm serious! You look a lot like her! I've been watching you for a while and it's your face and.. well it's just that I'm a photographer and you look like her! It's a compliment by the way."
Ungefär där insåg jag att det var bäst att fly fältet.
 "Really? No that's certainly something no one has ever said to me before," sa jag och gick min väg, i rask takt vilket är ganska imponerande när man är klädd i de obligatoriska högklackade, riktigt högklackade, skorna som man bär om man jobbar på ett kontor i London.

Herregud! En komplimang? Det är några saker vi måste reda ut här.

•  Jag är nitton år. Drew Barrymore är trettiotvå. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja se tretton år äldre ut?
• Drew Barrymore har varit beroende av droger.

Dessutom vill jag verkligen ha mitt eget utseende. Varför skulle jag vilja se ut som någon annan? Naturligtvis har jag också mina dåliga dagar men jag skulle aldrig vilja byta hur jag ser ut.

För mig kunde han nästan inte kommit med en värre forolämpning, jag blir upprörd nu bara av att tänka på det!

Nedan kan du se en bild på mig och en på Drew. Jag har rött hår på den bilden. 
Lika?
(Här ska du förresten säga NEJ)

Jag vill bara se ut som jag gör och jag tänker inte prata mer med främmande män.

Fast jag tror säkert att hans lilla replik har fungerat på många tjejer före mig, liksom hans ord om att vara fotograf. Jag kan se hur det skulle fortsatt, förmodligen skulle han sagt att han kan ta lite bilder på mig, helst naken och sedan, ja, ni kan ju själva lista ut resten.
Nej tack.

Cynisk?
Jajjamensan.