Antligen fredag!

Ska bli sa skont med helg. Enda problemet ar ju saklart att sedan pa tisdag (mandagen ar rod har i England) sa ar det dags att jobba igen.

Ibland undrar jag om det ar sa det ska vara hela livet, med fyra veckors semester om aret saklart. Ja fem veckor om du har varit lojal mot ditt foretag i tio ar eller sa. Det kanns inte sa motiverande tycker jag. Tycker du?

Nej jag tror banne mig att jag maste hitta pa nagot annat har i livet. Forfattarskapet ar nog min basta chans.

Eller ja, jag kunde ju blivit modell. Jodu! Har forra veckan kom en kille fram till mig pa stan nar jag gick nedfor gatan och skotte mitt, och undrade om inte jag ville bli modell. "Jaja," sa jag och gav honom mitt nummer mest for att bli av med honom. De ringde faktiskt, och bokade in mig for en fotografering pa tisdag i en professionell studio.

Efter lite tankande sa jag nej.

Det var en sadan dar sak dar man bara sveps med innan man tanker efter, kanske for att fly det nagot mundana livet man leder vanligtvis. Egentligen vill jag inte bli modell. Jag tycker inte ens om att bli fotograferad.

Kanske missade jag mitt livs chans, men det kanns bra anda =) Var pa vag att rusa hem och fraga korten vad jag skulle gora och da insag jag att om jag ar sa osaker att jag vill fraga korten, ja da far det faktiskt vara.

Kanske ar alla chanser man far inte de ratta chanserna.

Hur som helst, jag har laddat ned ett litet bildredigeringsprogram till min dator pa jobbet (sag inget till chefen) sa nu kan jag spendera dagarna med att fixa till bilder jag skissat och scannat in till datorn!

Har hittade jag programmet:

http://gimp-win.sourceforge.net/
 
Det ar valdigt latt att anvanda, litet, latt att installera och gratis till skillnad fran till exempel Photoshop. Det har dessutom de flesta effekter som du kan hitta i Photoshop so off you go! Get creative!

Nu ar det antligen snart dags att ga hem.

Det har varit en ganska lang vecka kanns det som. David ar hemma nar jag kommer hem =) Han har varit borta pa kurs i ett par veckor, fast han var hemma forra helgen, men det ar inte sa roligt att vara ensam i ett annat land!

Sist men inte minst!

Den har bilden har jag gjort idag pa jobbet:

Jag tror att en del manniskor som kommer till London kan fa en chock. Det ar trots allt en av varldens storsta, och aldsta, stader. Centrum for kapitalism. Det betyder att det ar sa oerhort mycket manniskor som ar ute och ror pa sig, hela tiden. London sover inte. London jobbar dygnet runt for att uttnyttja sa manga manniskors kapacitet som mojligt.

Jag har bestamt mig, med lite uppmuntran fran David, att skriva en "serie" inlagg, dopt Overlevnadsstrategier, med tips om du ska till London, for en langre eller kortare tid. Den kommer inkludera allt ifran det jag skriver om i detta inlagg, tunnelbanan, till tips pa var du kan ga och ata och vad som verkligen ar vart att gora i London.

Lite "insider information".

Sa, dagens inlagg handlar alltsa om tunnelbanan i London, men ocksa lite om hur man kan ta sig fram genom att anvanda fossingarna.

Tunnelbanan ar ett aventyr vill jag lova. Nar jag aker till jobbet pa morgonen kan jag ibland inte ens ga pa de tva eller tre forsta tagen som kommer forbi, sa mycket folk handlar det om har. Vad man far gora ar att se var dorrarna kommer vara, och helt enkelt snallt sta och vanta tills man kan ga pa, och for varje tag som kommer forbi kommer man lite narmare dorrarna tills man till slut ar den forsta som kan kliva pa nar nasta tag stannar.

Nar jag val ar pa taget ar en sittplats oftast bara en avlagsen drom, men jag ar aldrig orolig att ramla. Aven om jag skulle tappa balansen, som hander ibland, sa finns det inte en chans att jag faktiskt skulle falla eftersom det star manniskor tatt tryckta intill. Det ar som en laxask.

Mind you, de flesta dagar ar det inte sa illa men det ar alltid trangt.

Att skaffa sig en sittplats

Om du nu bara maste ha en sittplats sa finns det ett par knep. Se till att du hamnar ungefar i mitten av gangen mellan sittplatserna (de ar uppdelade i tre sektioner i varje vagn) och forsok blockera for de bakom dig men ga inte for nara den framfor dig. Pa sa satt har du sakrat en sisadar sex saten med potential att bli lediga. Sedan ar det bara att vanta och hoppas att nagon av dessa manniskor vill kliva av inom en snar framtid. Om detta hander se till att du blockerar vagen till satet for alla andra. Att halla i lamplig stang med ena armen ar ett bra knep, pa sa satt kan ingen ta sig forbi dig och sno din sittplats. Och nej, var inte snall och sag "Oh no you take it!" for ingen annan kommer gora samma sak for dig. Har handlar det om att se efter sig sjalv. I London ar man sjalvisk.

De olika linjerna

Londons tunnelbanenatverk bestar av tolv olika linjer plus DLR (Dockland Light Railway men det ar inte en riktig tunnelbanelinje vilket betyder att dar galler inte din tunnelbanebiljett. Vart att minnas).

Linjerna ar:

• Bakerloo
• Central
• Circle
• District
• East London
• Hammersmith & City
• Jubilee
• Metropolitan
• Northern
• Piccadilly
• Victoria
• Waterloo & City

Beroende pa var du ska kan det vara nodvandigt att byta mellan flera olika linjer. Att inforskaffa en karta over tunnelbanan ar att rekommendera och dessa gar att plocka upp gratis pa alla tunnelbanestationer.

Jag ar neutralt installd till Bakerloo-, Central-, Piccadilly (som forresten gar anda ut till Heathrow Airport)- och Victorialinjerna. De fungerar oftast bra och tar dig dit du ska men du kanske maste byta har och var.

Jubilee line ar i min mening den basta linjen. Den ar snabb och relativt ny och kan ta dig nastan vart som helst i London.

Northern line ar vard att kolla upp om du planerar att aka pa den, for olika stationer ar stangda med jamna mellanrum for renoveringar. Northern line tar dig till Camden Town som ar ett maste att besoka (jag aterkommer till sevardigheter senare).

East London line kan ibland vara bra att ta. Den ar oftast inte forsenad men den tar dig inte till sa manga olika stallen.

Varda att undvika helt om du kan ar Circle, District och Hammersmith & City.

De ar gamla linjer, nastan alltid forsenade och man kan ju bli sjosjuk for mindre.

Om du tanker bo i London en langre tid och kommer behova resa mycket pa tunnelbanan sa ar det definitivt vart att inforskaffa ett sa kallat Oyster Card. Dessa gar att kopa pa alla stationer och kostar £3. Det ar ett kort som du kan fylla pa i en maskin eller online och helt klart den billigaste biljetten for tunnelbanan. Nar du val kopt ett for £3 sa kan du ha det hur lange som helst och du behover inte kopa en ny biljett varje gang du ska aka tunnelbana.

Men kom ihag: Oyster Card galler bara pa tunnelbana och buss inte tag!

Om du forsoker aka tag med ditt Oyster Card och konduktoren marker det kan du vara tvungen att betala ganska mycket i boter.

Sist men inte minst kommer nagra tips om hur du helt enkelt kan ta dig fram under jord.

Kolla tva ganger at vilket hall du ska! Alla linjer gar at tva hall, antingen east/west eller north/south. Se efter at vilket hall du ska for att bespara onodig stress om du valt fel.

Minns att nastan alla som aker tunnelbana har brattom och hatar turister som saktar ner allting. Om din biljett inte fungerar som den ska nar du ska in eller ut under jord (du maste ga igenom en automatisk biljettkontroll) sta da inte kvar och forsok om och om igen, for det ar formodligen bara ett temporart fel med den kontrollen tillsammans med din biljett. Ga till en annan kontroll. Om du star kvar kommer du till sist irritera alla andra for mycket. De har inte tid med dig.

Om du ar liten, som jag, kan det vara svart att ta sig fram mellan alla manniskor. Jag brukar valja ut en stor och bra person, helst en affarsman, och sedan foljer jag tatt i hans spar. Han far ploja vag.

Och det sista men ack sa vardefulla tipset.

Nar du aker rulltrappa ned eller upp sta for guds skull till hoger. Den vanstra delen av rulltrappan ar till for de som vill ga upp eller ned och om du bara star dar kommer du att irritera manga manga engelsman.

Och glom inte:

Mind the gap.

Det ar dags igen for tisdagsdikten. Den har veckan ar den pa engelska. Jag skrev den igar sa den har ingen titel an. Manga av mina dikter saknar titel- det ar det svaraste med att skriva en dikt tycker jag, att ge den en titel som passar. Hur som helst, har ar den.

It's about willingly give away everything that is you,

as well as being devoured whole

and just to see if your intentions are true,

it will make you bleed and steal your soul.

It's also about soaring high into the velvet night,

when someone's scent can put you on fire.

Gone is for the moment the slightest trace of any fright:

you're left with only the leaping joy and the desire.

But somewhere inside you still lurks a doubt,

since no ecstacy can be completely clear,

for even though your feelings are sacred and devout

there will always be the tiny seed for growing fear.

You know it heals the scars and soothes the hearts,

and that it seems to never break- it forever bends,

and it's so easy to see just when it starts...

but how can you tell when it ends?

Det här börjar faktiskt bli löjligt nu. Sedan jag flyttade hit har jag fatt ett tiotal olika beundrare utspridda över de olika omraden där jag rör mig, som jobbet, där jag handlar lunch och nu ocksa pa gymmet.

I början var det ganska roligt med lite uppmärksamhet, det är ju alltid kul att fa en komplimang men nu börjar det ta sig lite för stora proportioner. Det är en sak att fa en komplimang da och da men en helt annan att helt plötsligt ha en sisadär tio karlar efter dig som allihop förväntar sig att fa sig sin "rättmätiga" del. Det börjar rent av bli obehagligt.

Förra veckan blev jag utbjuden pa middag nar jag var pa gymmet, helt genomsvettig efter ett cardiopass, med haret i oordning och smetigt smink. Den mannen i fraga heter Tom, och sa här var var konversation:
"Soooo what're you up to this weekend?" fragade Tom.
"Well you know, my BOYFRIEND comes home, he's been on a course for a week so I think we'll just stay in you know eheheee" sa jag för att vara lite extra övertydlig. Svaret jag fick var dock:
"Oh.. or hehe.. maybe I'll take you out...!"

"No I don't think so."

Hur kommer detta sig? Jag har verkligen gjort klart för honom, tycker jag, och för alla andra karlar som bjudit ut mig de senaste veckorna, som smörgaskillen, jobbets brevbärare samt diverse IT-killar som kommer och gar (dock inte Kieran nämnd i tidigare inlägg- han är den enda som är normal och inte förväntar sig sin del av mig), ända ger de sig inte. De verkar helt enkelt inte första att jag inte är intresserad, och varför? Kanske är engelsmän trögare än svenska killar?

David, pojkvännen, har en teori.

I London har folk inte tid att prata med varandra, för alla är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt, om man inte har intresse av personen man pratar med. Detta intresse kan variera ifrån extra kontakter för att tjäna mer pengar till vänskap eller till en kärleksrelation.

Jag har i övrigt funderat ganska mycket på detta de senaste dagarna.

Där jag kommer ifran, däremot, kan lite vem som helst prata med dig här och var och man svarar utav artighet. Nästa gång, om det blir en nästa gång, du ser din nya bekantskap så säger du "hej". Här i London verkar dock detta inte vara normen. Man slösar inte tid på andra om man inte får ut något av det själv. Man slösar inte tid pa andra om man inte på något sätt är intresserad av dem.

Alltsa, kan alla dessa män runt om kring mig helt enkelt vara oerhört smickrade över att jag lyssnar och konverserar med dem for att jag vill vara artig?

Kanske säger jag i deras öron:

"Ja jag ska vara med min pojkvän i helgen men eftersom jag pratar med dig så bryr jag mig egentligen inte så mycket om min pojkvän så det är faktiskt fritt fram för dig."

Det är inte helt omöjligt. Det är faktiskt den enda förklaringen jag kan komma på, om det inte är så att engelsmännen aldrig träffat en kvinna tidigare men det finner jag ganska osannolikt.

Så ni tjejer, reflektera över detta om ni själva planerar att flytta eller stanna för en längre tid i ett annat land. Kanske ska man passa sig att vara för vänlig om man inte vill ha några extra karlar pa sidan om.

Igar var en trevlig kvall =)

Jag gick ut tillsammans med en kompis, Kieran, for att dricka cocktails! Kieran ar en ITkille som kommer in da och da for att fixa till chefens dator som med jamna mellanrum helt oforklarligt inte fungerar... 

Sa nu efter tre manader av sporadiska femminuterskonversationer da och da sa bestamde jag och Kieran att nu ar det banne oss dags for en drink (engelsmannens satt att lara kanna varandra) och inte vilken drink som helst. Det skulle vara cocktails. Jajjamensan.

Vi travade pa genom Londons gator genom det karakteristiska duggregnet tills vi hittade en cocktailbar. Oh the joy! Jordgubbscocktails hela kvallen!

Dessutom insag vi att vi ar valdigt lika, nagot vi inte riktigt hade tankt pa innan igarkvall. Kieran ar visserligen nio ar aldre an vad jag ar, men han har ocksa flyttat till England- han ar fran Vastindien, alskar ocksa fantasybocker och dark elves. Morkeralver! Aldrig forr har jag traffat pa nagon som ar sa passionerat foralskad i morkeralver som jag ar. Vi satt i tjugo minuter och pratade bara om dark elves- ett nagot nordigt amne om man inte forstar fascinationen over denna pahittade fantasyras. Det var valdigt skont att prata med nagon om liknande intressen, och annu viktigare, nagon som bara vill vara min van. Sedan jag kom hit har jag markt att engelsmannen ar lite mer frammat an svenska killar i fraga om att tydligt visa nar de ar intresserade av en tjej. Det kan bli valdigt uttrottande efter ett tag, speciellt om man inte ar singel.

Men Kieran ar alltsa helt normal och bjod in mig och David pa hans inflyttningsfest om ett par veckor.

Kieran ar helt enkelt en manlig version av mig sjalv.

Sa nu sitter jag har pa jobbet, lite trott efter gardagens bravader i cocktailbaren, men med en varm kansla inombords.

Jag har hittat min forsta riktiga van har i England.

Ja nu var det dags igen =)
Tisdagsdikten!

Love

It comes from the corners in the dark,

It creeps up on you when you aren’t prepared.

It gives your life, your soul, a spark,

It makes you caught, it gets you snared.

Before you can run it has you in its grasp,

And before you even know it’s there,

It’s all around you, it’s inside you,

You can breathe it... It is everywhere.

Because no matter where you try to hide,

It’s after you, it’s merciless,

And yet the greatest source of joy,

Jag alskar att rita och mala. Det ar inte min storsta talang har i livet men jag alskar det.
Tva saker kan fa mig att satta igang.

Den forsta ar att jag vill skapa nagot. Det riktigt kliar i fingrarna av inspiration och jag kan inte vanta pa att fa borja. Da forsvinner tiden och jag glommer det mesta, som att ata till exempel. :P

Den andra anledningen ar att jag ar uttrakad. Mina anteckningsblock fran gymnasietiden ar mest fyllda av teckningar och skisser, inte sa mycket anteckningar som de borde innehalla...

Fast om jag ritar av den anledningen blir det mest krafs, mycket pa grund av att jag da oftast bara har en sorts penna. Nar jag daremot har hela min arsenal av pennor och penslar blir det lite annorlunda. =)

Nu tankte jag visa tva bilder. Den ena ar ett ar gammal och gjord i ett anteckningsblock, den andra gjorde jag klart igar. Hela bilden ar malad i akvarell med en tvamillimeterspensel. Mina andra penslar has mystiskt forsvunnit i flytten till England. Jag vill inte ens tanka pa hur manga timmar det tog hehe

Det ar var och sommaren nalkas med stormsteg. Sjalv kan jag knappt tro hur fort veckorna har gatt. Jag har bott i England i fem manader nu och det kanns som att jag anlande igar. Vad har jag gjort dessa fem manader?

Tja, jobbat och forsokt att hitta min plats i det engelska samhallet. Det har inte varit latt fast jag har sakta men sakert borjat bygga upp ett nytt liv har. Det har varit svarare att byta land an vad jag trodde, men jag ar glad att jag tog chansen.

Att ta chanser

ar faktiskt vad mitt inlagg nu sahar pa morgonkvisten handlar om, och jag skriver det med stor tanke pa alla ni som tar studenten nu i var.

Jag tog studenten forra varen och jag maste saga att jag inte sag fram emot det speciellt mycket alls. Hela jippot fick mig att kanna motvilja och trotthet. Det enda som gav lite ljus i alltihop var min balklanning, som jag sydde sjalv. Det forsta riktiga kladplagget jag nagonsin sytt, och den blev helt underbar! En medeltidsklanning i morkblatt siden...

Hur som helst, hosten 2005 hade jag hittat en forfattarutbildning i England som jag ville ga mer an nagot annat, men jag sokte aldrig in.

Varfor? 

Jag var radd for alla forberedningar for att plugga utomlands och dessutom, vad far man for jobb nar man last en trearig forfattarutbildning?

Istallet sokte jag in till Uppsala Universtitet, for att ga deras lararutbildning som ar atminstone fyra ar lang. Min framtid var sakrad. Jag var ocksa upp over oronen foralskad i David Engelsmannen. Sommaren gick och jag och David spenderade tre veckor i varandras sallskap.

I september borjade jag pa Uppsala Universitet. Efter en vecka eller sa avskydde jag det. Jag insag med fasa att lararutbildningen var helt fel for mig. Forsta mig inte fel- jag skulle kunna bli en superb larare. Men jag ville inte. Fast jag borde. Det skulle gett mig ett sakert jobb.

Jag orkade ungefar en manad, sedan gav jag upp. Jag gjorde det som de flesta anser vara svagt: jag hoppade av och flyttade hem. Jag gav upp, efter bara en manad. Japp, sa var det.

Fast nu hade jag bestamt mig vad jag skulle gora. Jag skulle inte gora det jag borde, utan det jag ville.

Sa jag hoppade av, sokte in till forfattarlinjen som jag inte vagat hosten innan och sedan flyttade jag till England i december. Jag visste inte innan jag flyttade om jag kommit in eller inte pa min utbildning, det fick jag reda pa i januari, men nu fick jag antligen vara med mannen jag valt och gora det jag ville gora.

Vad sjutton vill jag saga med det har?

Helt enkelt, ta chansen medan du har den! Gor inte det du borde utan det du vill.

Du som tar studenten i var: nu har du antligen mojlighet att valja helt fritt vad du vill gora med ditt liv. Gor inte dig sjalv olycklig utan gor det som ditt hjarta sager. For det var det som fick mig att ma allra samst: vetskapen att efter tolv ar av skola sa kunde jag antligen valja helt fritt vad jag skulle gora och jag hade valt nagot jag inte ville.

Naturligtvis ar det inte for sent for er andra heller, som inte tar studenten.

Vaga ta det dar extra klivet! Det ar laskigt, du vet inte vad foten landar pa, men det ar vart det.

Jag lovar.