Vi kom hem i lordags mitt pa dagen men sedan pa kvallen kunde jag inte sova trots att jag varit uppe sedan klockan fyra pa morgonen. Jag var jatteledsen helt enkelt. Nar jag ar valdigt upprord, eller glad ocksa for den delen, sa ar mitt satt att hantera det att skriva. Sa jag smog upp, David sov som en stock, och satte mig och skrev. Den har dikten ar resultatet.

Homecoming

So tired I can barely stand,

the last thing on my mind is sleep,

when travelling from land to land

drains me so I want to weep.

I stare through the window in the night.

Behind me the kitchen clock is ticking.

Such a gloomy and depressing sight:
the rain and the street lamp's endless flicking.

Inside I feel like a falling tower,

fake- not gold but shining brass,

and not diamonds with their thrilling power-

only shattered pieces of broken glass. 

I try so hard to reach for more

than just illusions of mist and foam,

but now I feel so exhausted and sore...

Hello Amanda, welcome home. 

Suck. Jag forsoker vanligtvis att inte tycka synd om mig sjalv men idag ar det banne mig svart. Forsoker hitta ett tempjobb, och ska pa registrering hos en agnecy klockan 15.30 idag, som jag hoppas gar bra. Har jag tur ringer de redan imorgon och sager att de har jobb at mig. Jag skickade dem mitt CV innan jag akte fran Sverige och de vill att jag ska komma in sa det far prata med mig sa det kanns i och for sig ganska lovande for de vill traffa mig, inte bara tvart om. Nar jag letade jobb i januari var det helt bedrovligt. Hade ingen erfarenhet sa ingen agency ville prata med mig.

Dessutom kanner jag mig ensam idag. David ar ju pa jobbet saklart. Jag behover verkligen ocksa ett jobb sa att jag inte tanker sa mycket. Fast David tror att jag kommer ha ganska latt att hitta ett jobb nu. Det ar hog status pa att ha jobbat i London.

Men jag kanner mig ensam. Saknar Sverige nu. Eftersom jag akte dit sa fick jag ju en smakbit igen pa vad jag lamnat bakom mig. England ar mitt hem, men det betyder inte att jag inte saknar. Jag saknar mamma och min hund. Igen.

Och i helgen fyller Davids pappa ar sa vi ska saklart aka dit pa fredag. Jag tycker det ar jattejobbigt att traffa Davids familj ibland. Jag blir liksom nastan tvingad att traffa dem (en gang sa jag nej, jag foljer inte med, och da trodde hela hans familj att jag inte tyckte om dem langre...) men samtidigt slapper de aldrig in mig helt. Senast nar de kom hit, precis innan jag akte till Sverige, sa tankte jag gora en liten anstrangning, sa jag bakade en chokladkaka som vi skulle ha till efterratt (David skulle laga maten). Hans mamma ringde dagen innan och fragade om hon skulle ta med nagon efterratt och David sa "Nej, det behovs inte for Amanda har bakat en chokladkaka."

Men vad hander?

Jo, de har med sig, inte bara en efterratt, utan tre olika sorter.

Samma sak hande i paskas. Jag erbjod mig att gora en Janson sa att de fick smaka lite svensk paskmat, och erbjudandet togs glatt emot, sa jag inforskaffade alla saker, men sedan nar jag skulle satta igang pa paskaftonsmorgon, sa ville Davids mamma knappt ha mig i koket.

Varfor gor hon sa?

David ser det ocksa och han skams saklart men han vet inte vad han kan gora at det.

Sa nu vet jag att jag ska spendera helgen i den har familjens sallskap dar jag ar valkommen men inte riktigt. Jag har inte en aning vad jag kan gora at det.