HERREGUD jag blir sa less. Ja. Faktiskt.

Overallt har i London saljer alla marken for beauty products flaskor med kramer och sprayburkar och jag vet inte allt med sa kallad "fake tan". Det ar "bra" for alla de som inte kan eller inte har tid att sola, antar jag. Det senaste jag sag var ett marke som pastod att deras solbranna pa burk blir battre dag for dag for en "naturlig" branna. Jasa jaha.

Varfor ar det denna hysteri kring solbranna? Maste man bli solbrand pa sommaren?

Det ar val bast att jag tillagger snarast att nej, jag ar inte bitter och avundsjuk pa alla dessa bruna manniskor. Jag har sjalv en oerhord tendens till att bli brun nar jag ar ute i solen. Far farg bara jag tanker pa sol, och mitt har blir valdigt blont.

Men jag vill inte bli brun.

Jag trivs med att vara blek. Fast jag vill garna att haret ska bli ljusare, men det bruna skinnet klarar jag mig bra utan.

Varfor da?

Tja, alla andra manniskor ar bruna och jag vill faktiskt sticka ut lite, sa jag behaller garna min bleka hy. Sedan har jag ju aven en liten svaghet for det gotiska sa blek hy och svarta klader ar min favorit. Fast det ar svart pa sommaren eftersom jag blir brun sa fort jag sticker nasan utanfor ytterdorren.

Det har att forsoka att inte bli sa solbrand ar nagot jag borjat med sedan forra varen, och forra sommaren inneholl ganska manga kommentarer fran vanner och speciellt deras mammor som sa "men Amanda ga ut i solen lite du ar ju sa blek".

Vad, undrar jag, ar det for fel i det? Det ar har hysterin kommer in. Varfor maste man vara brun? Ar det mer halsosamt att vara brun? Ar det vackrare att vara brun? Har man battre sex om man ar brun?

Det har gatt sa langt att alla stackare som inte kan bli bruna naturligt maste kopa en solbranna.

Det kan ju faktiskt tillaggas att sitta ute i solen och bli brun ar inte alls bra for din hy.

Nej sager jag. Bojkotta solbrannan! Eller i alla fall hysterin kring den.

Den andra delen av inlagget handlar om fafanga, eller kanske vad som kan klassas som fafanga.

For nagra veckor sedan fragade Kieran mig om jag hade nagra daliga vanor. Sjalv roker han, sa han ville att jag ocksa skulle ha en dalig vana.

"I mean," sa han, "you're perfect but seriosuly, no one can be that perfect."

Mhm tankte jag, vad har jag for dalig vana?

Jag brukade bita pa naglarna och nagelbanden och det var min daliga vana men det gor jag inte langre. Jag roker inte eller dricker. Jag ater halsosamt och ror pa mig. Har jag nagon dalig vana?

Jag har funderat over det har i flera veckor och jag kom fram till, nar jag stod framfor spegeln en morgon, att jag ar faktiskt ganska sa fafang. Jag spenderar, pa vardagsmornar, cirka 30-40 minuter pa mitt utseende och har talar jag bara om smink och frisyr. Utover det sa duschar jag och klar mig ocksa (och frukost sa klart men det ar inte riktigt relevant just nu). Forutom det sa tillkommer ju allt annat: kroppslotion, ansiktslotion, ansiktsmask ett par ganger i veckan, gar till gymmet, fixar naglarna, harinpackningar...

Hur mycket tid lagger jag ned totalt pa mitt utseende?

Jag kom fram till att nog fafanga kan klassas som min daliga vana.

Men ar det egentligen en dalig sak, att bry sig om sitt utseende? For med det kommer oundvikligen ett ansvarsfullt omhandertagande av min kropp.

Var gar gransen mellan att ta hand om sig sjalv och fafanga?

Jag kan ga utanfor lagenheten utan att sminka mig och ordna haret, men nar jag gar till jobbet eller ut nagonstans sa vill jag gora det basta av mitt utseende. Andra manniskor respekterar dig dessutom mer om det syns att du tar hand om dig sjalv.

Jag har fortfarande inte bestamt mig for om jag ar fafang eller bara man om mig sjalv, och, om jag ar fafang ar det da min daliga vana?

Kieran erkande i alla fall att han alskar att ga ut med mig for det far honom att se ut som "the man". Och nar jag gar ut med honom, och med min pojkvan ocksa sa klart, sa ser jag faktiskt till att gora det "lilla extra", for jag tycker det ar artigt. Det minsta jag kan gora nar jag blir bjuden pa middag at val att se sa bra ut som mojligt.

"I mean," sa Kieran igar, "you're like an expensive hand bag on my arm. It's great. Not that I just see you as an object but you know... when I'm with you in here people look at me and they think 'he's a lucky devil'."

"I know," sa jag och flinade.